Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Känslan när personen man älskar ser en rakt i ögonen och säger ”Jag klarar inte mer, det är över”

Känslan som än idag jagar mig när jag träffar nya personer. Känslan som känns som en kniv i hjärtat. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes.

Han kunde inte ens kolla mig i ögonen. Kanske för att tårarna aldrig slutade rinna från mina ögon. För att han inte hade mage att göra det öga mot öga. För han visste att det var fel. Han visste det.

Jag kom ihåg hur jag försökte ”övertala” honom. Va med mig. Lämna mig inte. Men det var som att tala mot en vägg. Det gick inte igenom men jag såg på hans blick att han visste. Han visste hur ont jag hade.

När han sa hejdå och gick ifrån mig så gick allt i slow motion. Människorna som sprang för att hinna med sina tåg gick helt plötsligt sakta.  

Allt runt om kring vart helt plötsligt irrelevant. Ljuden från högtalarna på perrongen hördes inte längre. Bara ljudet av mitt hjärta & hur min andning eskalerade.

Hade jag precis förlorat min värld? Där stod jag på Göteborgs central helt förstörd. Helt krossad.